Kritik

Jag hatar Kritik. Jag hatar både konstruktiv och okonstruktiv kritik. För jag tar det så allvarligt varje gång. Jag tar det så allvarligt att jag alltid gör en förändring direkt, bara det är kritik som jag godkänner och tycker är rimlig i mitt huvud samt att det finns en motivering till varför kritiken kommer. Det är ju bara så att kritik är så jävla nyttigt för en så det är inte sant. Kritik gör att man blir bättre på någonting man sysslar med från den synvinkel det kommer från.

Om det då kommer från en så pass viktig synvinkel som ens chef så är det ju viktigt att ta ställning på en gång, för att kritiken som kommer kan ju nämligen vara förankrad hos mer än bara budbäraren(chefen i detta fall). Till exempel att det från grund och botten kommer från arbetskamrater. Detta medför ju att om man tar ställning direkt och tar vara på kritiken man får, så kommer man ju att förändra någonting man gör till något bättre.. från flera håll. Kritik handlar ju om hur en eller flera personer tycker, ofta baserat på fakta som skapar en särskild handling till ett problem, en missanpassning i hur dessa personer tycker att någonting ska vara. Jag tror att man ibland behöver en sån här bedömning av sig själv, en liten hjälp att få veta hur bilden av en själv ser ut även utifrån.

Det jag säger är att man ska inte ta åt sig Allt eller göra som andra säger hela tiden, men däremot så ska man lyssna och ta vara på vad man får höra och sedan göra en bedömning själv, som jag skrev här uppe. Det behöver ju inte vara så att någon annan vet vad som just är bäst att göra eller tänka, utan det är ju helt enkelt ett beslut man får ta själv. Två fall där man bör ta åt sig all kritik är alltså: Om chefen/annan jobbrelation säger till. Eller om föräldrar/familj säger till.

Ja. Jag fick kritik idag. Det gjorde ont, men jag kommer som sagt göra en förändring direkt. Eller det gjorde jag redan vid lunchtid när jag fick höra det. Mentalt.

Man är ju emot förändring som människa. Man känner ju en viss trygghet i att ha någonting som det alltid varit eller att göra något på "samma sätt som man alltid gjort". Har faktiskt gått några kurser om det där och min syn på förändring och kritik och hela köret kan jag bara säga är helt förändrad mot vad den var tidigare. Det har helt enkelt blivit lättare att ta åt sig såna saker vilket jag tycker känns bra. Nu vill jag påpeka att jag är mycket jobbinriktad i det jag skriver, eftersom att det är ett plan som man oftast inte kan styra över, utan det handlar mest om att rätta in sig i ledet och tycker man inte om det så kanske man helt enkelt ska säga upp sig.

Summering: Kritik är bra, konstruktiv kritik är behagligare än okonstruktiv kritik, fast det får man helt enkelt ta. Jag tycker att man har rätt att ifrågasätta kritik ifall man tycker att det känns konstigt, men då får man göra det på ett sätt som visar att man är öppen för förändring. Den person som ger Dig kritik borde faktiskt kunna motivera sig på ett sånt sätt att du förstår varför du måste göra den här förändringen. Förändringen kanske inte alltid är bra, men inom jobb och karriär så är det en nödvändighet(TROR JAG) att svälja sånt och bara köra på.

Dagens visdomsord! Vad tycks om bilden där uppe förresten? Haha