Folk som varslas om uppsägning, besvikna miner, tomma blickar. Det var en trist dag idag, riktigt trist. Bara de som varit med om samma sak kan beskriva känslan. Om den alls går att beskriva. Det är alltid tråkigt när saker och ting sker utom ens egen makt, då man inte kan göra någon skillnad vad man än försöker göra och hur. När det inte finns några andra lösningar, oundvikligt. Men det är bara att ta nya tag. Försöker inte tycka synd om mig själv nu, det vore bara fånigt. Jag reser mig upp som jag alltid gör. Detta är ju faktiskt någonting som förekommer i vår vardag lite här och var, och nu var det vår tur på grund av den stora förändringen som skedde i vår organisation.
Att sånt här bara kan ske som en blixt från en klar himmel... oh well.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar